Jag har gjort slut med två (tre) personer

Första "man" ut var Alkohol: jag har nu inte druckit en droppe alkohol på 2 år och 4 månader (och Ed har inte druckit på 19 år nu). Bakgrunden till detta kan de som känner mig på riktigt. Och jag vill verkligen ge Castor en alkoholfri barndom och uppväxt. Mår dåligt när jag ser småbarnsföräldrar med systempåsar. Kanske kan de hantera det de köpt till helgen på ett tillfredställande vis. Vi hoppas det. Ett eller två glas vin till maten är ju helt okej med barnen med (ja, inte för mig då), men skall man med vett och vilja hiva i sig mer bör man ha skaffat barnvakt/liknande arrangemang.

På köpet tror jag att jag har blivit en trevligare person: pålitligare, roligare och mindre utåtagerande. Utan alkohol och med ett barn och en kärleksrelation att ta ansvar för kan jag inte leva som förr och vill heller inte göra detta. Mycket underligheter pågick och jag kan bli mörkrädd när jag tänker på det. Var hade mitt omdöme tagit vägen?

Halleluja- jag har faktiskt börjat definiera mig som en sådan som inte dricker. Och visst på jag ut på galej ibland. Men inte så väldigt ofta och jag dricker ramlösa och drar vid tolv. Men det är skoj att klä upp sig och glo på folk. Jag har dock inte varit på några "gamla" ställen. Har dels tappat intresset för musiken och subkulturen, och är dels inte så trakterad av vissa människor som rör sig i de kretsarna. Särskilt inte då en del relationer är både obefintliga och tämligen frostiga från bägge håll. Detta leder mig in på avslut nummer två. Vänskap.

Vänskap är en trevlig företeelse när den fungerar och är någorlunda jämlik. Ibland kör det ihop sig, man blir förbannad, får det ur sig och går vidare, förhoppningsvis med vännen vid sin sida. Vid andra tillfällen kör det ihop sig gång på gång och du och vännen kan inte förlika er med varandras olikheter men fortsätter att umgås ändå med magvärk, tysta tysta fikastunder och skitsnack med tredje part som följd. När man hela tiden känner att man måste passa sig för vad man säger till sin vän har det slutat vara kul för länge sedan.

Jag har "gjort slut" på två vänskaper, en för kanske drygt två år sedan (den relationen hade dock varit mer än lovligt knackig flera år innan detta) och en annan för 5-6 månader sedan. Och det känns JÄTTEBRA, för det mesta, även om jag kan känna mig både sur och ledsen vid väldigt enstaka tillfällen. Kontentan av ovanstående harang är att man kan göra slut med vänner när relationen blivit destruktiv, man måste inte stånga sig blodig mot något som inte längre finns.

Okej, jag kommer ut nu.

Dags att komma ut ur garderoben. Jag har tvångstankar. Det kan förstöra hela dagar. Jag vill dock poängtera att INGA av tvångstankarna har att göra med att skada mig själv eller Castor, så slappna av. Det är annat det gäller, men jag tänker inte skriva exakt vad det rör sig om.

"Tvångstankar kan vara tankar, idéer, tvivel, impulser, fantasier, inre bilder, starka obehagskänslor eller en påträngande och ständigt återkommande malande oro. Tvångstankarna är svåra att strunta i, de ”tar över” och gör det svårt att fokusera på annat." (http://www.autismforum.se/)

Fy vad hemskt det är. Att tänka på en sak en miljon gånger, att behöva tänka "rätt", för annars måste man upprepa tankegången tills det blir "rätt". Känna detta OERHÖRDA överhängande HOT. Minsta sak som är relaterad till denna sak gör mig helt stel och illamående.

Men nu har jag bestämt mig för att ta tag i det. Det är inte "sakens" fel, det är mitt eget beteende som är fel.

Bokbål

Castor har ärvt MASSA böcker från min barndom. Jag är född 1975 och de böcker som lästes i min barndom var både samtida och från 50-60-talen samt det tidiga 70-talet. Nu när man sitter och tittar i dessa böcker slås man av en hel del saker: flickor är för det mesta söta och hjälplösa, pojkar aktiva problemlösare: den mörka dockan heter "Neger-Lisa" och kärnfamiljen är i majoritet (på 70-talet dyker normupplösande familjekonstellationer upp mer och mer dock). En Pixie-bok (liten häftad bok) som handlar om Maja-Stina-Britta som inte kan bestämma sig för vem hon skall gifta sig med avslutas såhär "Men vem du vill ha, Maja-Stina-Britta, det kan faktiskt kvitta". Och det är väl inte riktigt ovanstående värderingar jag helst vill ge Cassandra.

Jag anser för det mesta att det är en synd att kasta böcker, men här måste några faktiskt åka i soporna.

Tillit

Jag lider tyvärr av brist på tillit till personer jag har nära relationer med, och då särskilt i den klassiska parrelationen. Detta gör att jag blir till en tjatig, krävande och kvävande flickvän i en del situationer. Inte för att jag vill, men för att jag drabbas av ett inre tvång och måste "ställa saker till rätta" genom diverse kufiska påhitt. Detta leder självklart till gräl och osämja.

Till viss del härrör detta beteende från destruktiva förhållanden jag genomlidit, där män ljugit och dribblat med både mina känslor och min hjärna så pass att jag först åratal senare kunnat se vad som egentligen pågick. Och det är de nuvarande relationerna som får ta stryk. Jag gråter, hotar och vill återta kontrollen.

Det är inte kul alls.

Hur gör man för att lita på sina nära och kära? Jag vill inte vara såhär mer. Jag vill inte ha tvångstankar.

Håller med nedanstående skribent. Reclaim- ät skit!

http://ulrikarudqvist.blogspot.com/ :

"Dagens hjälte
20.30 Till Sydsvenskan säger en av "motdemonstranterna" att de redan tidigare under dagen hade bestämt sig för att gå emot deltagarna i Reclaim Rosengård. – De kommer hit och ställer till problem och vi vill inte ha dem här. Det blir bara en massa våldsamheter som ger Rosengård dåligt rykte. De kan väl ha sina fester hemma i Limhamn, säger Mohammed Aburid och undrar varför Reclaim-deltagarna är maskerade.
--
Jag garvar ihäl mig. det där är fan det bästa som nånsin sagts om Reclaim-snorungarna. Jag har som tonåring befunnit mig i samma umgängen som såna här typer, och nio av tio är övre medelklassungar som gör tonårsrevolt genom att förstöra och slåss men kalla det för politik. det är fan inte mer politik för att man är maskerad och kallar det reclaim än om man är maskerad och rånar någon på gatan. Go Mohammed! Go Rosengård!"

Tjejhinken

I onsdags besökte jag Vasaparkens stora lekpark med Castor och Marianne Samuelsson aka Riktiga Mormor. Som jag nämnt tidigare konfronteras man ibland som förälder med människor man absolut inte ens behövt titta på innan avkomman anlände. Jag kan förvånas över saker en del kläcker ur sig offentligt ibland.

Jag och C satt i sandlådan och pysslade med hinkar och spadar då C begav sig iväg för att samla på sig fler hinkar. En rosa hink en pojke på ungefär två år redan lekte med verkade tydligen vara målet. C drog olovandes iväg med hinken, pojken grät. Och fick en utskällning av sin egen mor. Mamman såg ut (nu generaliserar jag stenhårt utifrån min egen erfarenhet av omvärlden) att tillhöra en innerstadsboende övre medelklass, förmodligen med ett arbete som krävt någon slags högre studier. Hon var runt 35-40 år, hade blont hår i hästsvans och de där trista men dyra märkeskläderna: beiga damchinos, blå- och vitrandig blus och bruna läderloafers. Denna "medelklassens stöttepelare" ropar detta till sin son:

- Men Rickard, gråter du över en TJEJHINK, nej nu får du skärpa dig, en TJEJHINK! Det är väl inget för en kille att leka med?!

Och Rickard grät.

Och jag förundrades och lekte nästan skräckslaget med tanken på hur en sådan syn på genus fostrar och vilka slags män Rickard och hans stackars små gelikar kommer att bli i framtiden.

Har det svenska samhället i stort inte kommit längre i genusfrågan än så här?

"Skittönt"

Ja, Castor blev kallad "Skittönt" av en annan unge mitt framför ögonen på mig i Skarpnäck. Ett dagis (jaja, förskola då. När JAG var liten, på järnåldern, hette det daghem; dagis) huserade på samma lekplats som jag och C. Alla barn rumlade runt i en stor kana: klättrade uppför och åkte nedför, huller om buller, satt mitt i och verkade ha skoj. Större delen av skaran drog vidare till några rep och gungor men C och en pojke på ungefär 5 år stannade i kanan. C stod mitt i kanan och fattade inte bättre och för att få henne att flytta på sig skrek pojken "skittönt, jävla skittönt". INGEN i personalen reagerar men man märker att de hör. Jag blev fly förbannad dock och talade om för pojken att hans beteende var helt oacceptabelt.

Vad vill jag då säga med detta inlägg då? Jo, att både föräldrar och förskolepersonal måste ta tag i dylika beteenden och inte bara låta dem bero. "Hela byn" måste hjälpa till att ta ansvar för alla barn i viss mån. Verbal aggressivitet är lika illa som fysisk sådan och kan göra lika ont. Lär sig barn i ung ålder att de kan kläcka ur sig vad som helst kommer de säkerligen, den dagen de börjat skolan, kalla klasskamrater och lärare för "fitta", "hora" och "bög" (varför det sistnämnda ens är ett skällsord kan man ju verkligen diskutera. Men så råkar det ju nu vara i exempelvis skolvärlden. Inte jämt, men jävligt ofta). När verbal aggressivitet får härja fritt skapas enligt mig ett samhälle där steget till fysiskt våld inte är långt borta. Ofta går det ju hand i hand: när ordförrådet är klent tar man till nävarna.

Jag är inte främmande för att både tillrättavisa och försöka hjälpa både mitt eget och främmande barn. Och jag tycker att fler vuxna skall ta på sig det ansvaret.