Okej, jag kommer ut nu.

Dags att komma ut ur garderoben. Jag har tvångstankar. Det kan förstöra hela dagar. Jag vill dock poängtera att INGA av tvångstankarna har att göra med att skada mig själv eller Castor, så slappna av. Det är annat det gäller, men jag tänker inte skriva exakt vad det rör sig om.

"Tvångstankar kan vara tankar, idéer, tvivel, impulser, fantasier, inre bilder, starka obehagskänslor eller en påträngande och ständigt återkommande malande oro. Tvångstankarna är svåra att strunta i, de ”tar över” och gör det svårt att fokusera på annat." (http://www.autismforum.se/)

Fy vad hemskt det är. Att tänka på en sak en miljon gånger, att behöva tänka "rätt", för annars måste man upprepa tankegången tills det blir "rätt". Känna detta OERHÖRDA överhängande HOT. Minsta sak som är relaterad till denna sak gör mig helt stel och illamående.

Men nu har jag bestämt mig för att ta tag i det. Det är inte "sakens" fel, det är mitt eget beteende som är fel.

Bokbål

Castor har ärvt MASSA böcker från min barndom. Jag är född 1975 och de böcker som lästes i min barndom var både samtida och från 50-60-talen samt det tidiga 70-talet. Nu när man sitter och tittar i dessa böcker slås man av en hel del saker: flickor är för det mesta söta och hjälplösa, pojkar aktiva problemlösare: den mörka dockan heter "Neger-Lisa" och kärnfamiljen är i majoritet (på 70-talet dyker normupplösande familjekonstellationer upp mer och mer dock). En Pixie-bok (liten häftad bok) som handlar om Maja-Stina-Britta som inte kan bestämma sig för vem hon skall gifta sig med avslutas såhär "Men vem du vill ha, Maja-Stina-Britta, det kan faktiskt kvitta". Och det är väl inte riktigt ovanstående värderingar jag helst vill ge Cassandra.

Jag anser för det mesta att det är en synd att kasta böcker, men här måste några faktiskt åka i soporna.

Tillit

Jag lider tyvärr av brist på tillit till personer jag har nära relationer med, och då särskilt i den klassiska parrelationen. Detta gör att jag blir till en tjatig, krävande och kvävande flickvän i en del situationer. Inte för att jag vill, men för att jag drabbas av ett inre tvång och måste "ställa saker till rätta" genom diverse kufiska påhitt. Detta leder självklart till gräl och osämja.

Till viss del härrör detta beteende från destruktiva förhållanden jag genomlidit, där män ljugit och dribblat med både mina känslor och min hjärna så pass att jag först åratal senare kunnat se vad som egentligen pågick. Och det är de nuvarande relationerna som får ta stryk. Jag gråter, hotar och vill återta kontrollen.

Det är inte kul alls.

Hur gör man för att lita på sina nära och kära? Jag vill inte vara såhär mer. Jag vill inte ha tvångstankar.

Håller med nedanstående skribent. Reclaim- ät skit!

http://ulrikarudqvist.blogspot.com/ :

"Dagens hjälte
20.30 Till Sydsvenskan säger en av "motdemonstranterna" att de redan tidigare under dagen hade bestämt sig för att gå emot deltagarna i Reclaim Rosengård. – De kommer hit och ställer till problem och vi vill inte ha dem här. Det blir bara en massa våldsamheter som ger Rosengård dåligt rykte. De kan väl ha sina fester hemma i Limhamn, säger Mohammed Aburid och undrar varför Reclaim-deltagarna är maskerade.
--
Jag garvar ihäl mig. det där är fan det bästa som nånsin sagts om Reclaim-snorungarna. Jag har som tonåring befunnit mig i samma umgängen som såna här typer, och nio av tio är övre medelklassungar som gör tonårsrevolt genom att förstöra och slåss men kalla det för politik. det är fan inte mer politik för att man är maskerad och kallar det reclaim än om man är maskerad och rånar någon på gatan. Go Mohammed! Go Rosengård!"

Tjejhinken

I onsdags besökte jag Vasaparkens stora lekpark med Castor och Marianne Samuelsson aka Riktiga Mormor. Som jag nämnt tidigare konfronteras man ibland som förälder med människor man absolut inte ens behövt titta på innan avkomman anlände. Jag kan förvånas över saker en del kläcker ur sig offentligt ibland.

Jag och C satt i sandlådan och pysslade med hinkar och spadar då C begav sig iväg för att samla på sig fler hinkar. En rosa hink en pojke på ungefär två år redan lekte med verkade tydligen vara målet. C drog olovandes iväg med hinken, pojken grät. Och fick en utskällning av sin egen mor. Mamman såg ut (nu generaliserar jag stenhårt utifrån min egen erfarenhet av omvärlden) att tillhöra en innerstadsboende övre medelklass, förmodligen med ett arbete som krävt någon slags högre studier. Hon var runt 35-40 år, hade blont hår i hästsvans och de där trista men dyra märkeskläderna: beiga damchinos, blå- och vitrandig blus och bruna läderloafers. Denna "medelklassens stöttepelare" ropar detta till sin son:

- Men Rickard, gråter du över en TJEJHINK, nej nu får du skärpa dig, en TJEJHINK! Det är väl inget för en kille att leka med?!

Och Rickard grät.

Och jag förundrades och lekte nästan skräckslaget med tanken på hur en sådan syn på genus fostrar och vilka slags män Rickard och hans stackars små gelikar kommer att bli i framtiden.

Har det svenska samhället i stort inte kommit längre i genusfrågan än så här?

"Skittönt"

Ja, Castor blev kallad "Skittönt" av en annan unge mitt framför ögonen på mig i Skarpnäck. Ett dagis (jaja, förskola då. När JAG var liten, på järnåldern, hette det daghem; dagis) huserade på samma lekplats som jag och C. Alla barn rumlade runt i en stor kana: klättrade uppför och åkte nedför, huller om buller, satt mitt i och verkade ha skoj. Större delen av skaran drog vidare till några rep och gungor men C och en pojke på ungefär 5 år stannade i kanan. C stod mitt i kanan och fattade inte bättre och för att få henne att flytta på sig skrek pojken "skittönt, jävla skittönt". INGEN i personalen reagerar men man märker att de hör. Jag blev fly förbannad dock och talade om för pojken att hans beteende var helt oacceptabelt.

Vad vill jag då säga med detta inlägg då? Jo, att både föräldrar och förskolepersonal måste ta tag i dylika beteenden och inte bara låta dem bero. "Hela byn" måste hjälpa till att ta ansvar för alla barn i viss mån. Verbal aggressivitet är lika illa som fysisk sådan och kan göra lika ont. Lär sig barn i ung ålder att de kan kläcka ur sig vad som helst kommer de säkerligen, den dagen de börjat skolan, kalla klasskamrater och lärare för "fitta", "hora" och "bög" (varför det sistnämnda ens är ett skällsord kan man ju verkligen diskutera. Men så råkar det ju nu vara i exempelvis skolvärlden. Inte jämt, men jävligt ofta). När verbal aggressivitet får härja fritt skapas enligt mig ett samhälle där steget till fysiskt våld inte är långt borta. Ofta går det ju hand i hand: när ordförrådet är klent tar man till nävarna.

Jag är inte främmande för att både tillrättavisa och försöka hjälpa både mitt eget och främmande barn. Och jag tycker att fler vuxna skall ta på sig det ansvaret.

Besviken

Jag tänkte att idag, idag så har Öppna Förskolan öppnat efter sitt sommaruppehåll. Men inte då. 24/8 slås portarna upp. Dum i precis hela huvudet har jag nyss tittat på Naturhistoriska Museets hemsida för att eventuellt aktivera C bland en massa uppstoppade djur. Flora och fauna är bra för barn har jag hört. Alla museer är stängda på måndagar. Och det visste jag ju egentligen. Rum för barn på Kulturhuset är stängt. Vädret suger. Skansen är redan besökt.

Nu återstår en regnig jävla parklek. Hej hink, hej spade, hej leriga augustimåndag!

Förövrigt så påstår J2 att mitt personliga kraftdjur skulle vara ugglan. Själv skulle jag nog tippa på sengångare.

En stund senare.
Men! Litet efterforskning visar på att jag kan bege mig till Aspuddens parklek. Där finns lekrum inomhus, djur, fik och vanlig lekpark. Så det blir : http://www.aspuddsparken.se/index.html
Nu skall jag packa Castor regnkläder och snart bege mig. Kanske kan "Marianne Samuelsson" aka Riktiga Mormor följa med?

Dagens mantra lyder: intebråkaomonödigasakermedEdintebråkaomonödigasakermedEd
intebråkaomonödigasakermedEd...