Okej, jag kommer ut nu.

Dags att komma ut ur garderoben. Jag har tvångstankar. Det kan förstöra hela dagar. Jag vill dock poängtera att INGA av tvångstankarna har att göra med att skada mig själv eller Castor, så slappna av. Det är annat det gäller, men jag tänker inte skriva exakt vad det rör sig om.

"Tvångstankar kan vara tankar, idéer, tvivel, impulser, fantasier, inre bilder, starka obehagskänslor eller en påträngande och ständigt återkommande malande oro. Tvångstankarna är svåra att strunta i, de ”tar över” och gör det svårt att fokusera på annat." (http://www.autismforum.se/)

Fy vad hemskt det är. Att tänka på en sak en miljon gånger, att behöva tänka "rätt", för annars måste man upprepa tankegången tills det blir "rätt". Känna detta OERHÖRDA överhängande HOT. Minsta sak som är relaterad till denna sak gör mig helt stel och illamående.

Men nu har jag bestämt mig för att ta tag i det. Det är inte "sakens" fel, det är mitt eget beteende som är fel.

Bokbål

Castor har ärvt MASSA böcker från min barndom. Jag är född 1975 och de böcker som lästes i min barndom var både samtida och från 50-60-talen samt det tidiga 70-talet. Nu när man sitter och tittar i dessa böcker slås man av en hel del saker: flickor är för det mesta söta och hjälplösa, pojkar aktiva problemlösare: den mörka dockan heter "Neger-Lisa" och kärnfamiljen är i majoritet (på 70-talet dyker normupplösande familjekonstellationer upp mer och mer dock). En Pixie-bok (liten häftad bok) som handlar om Maja-Stina-Britta som inte kan bestämma sig för vem hon skall gifta sig med avslutas såhär "Men vem du vill ha, Maja-Stina-Britta, det kan faktiskt kvitta". Och det är väl inte riktigt ovanstående värderingar jag helst vill ge Cassandra.

Jag anser för det mesta att det är en synd att kasta böcker, men här måste några faktiskt åka i soporna.

Tillit

Jag lider tyvärr av brist på tillit till personer jag har nära relationer med, och då särskilt i den klassiska parrelationen. Detta gör att jag blir till en tjatig, krävande och kvävande flickvän i en del situationer. Inte för att jag vill, men för att jag drabbas av ett inre tvång och måste "ställa saker till rätta" genom diverse kufiska påhitt. Detta leder självklart till gräl och osämja.

Till viss del härrör detta beteende från destruktiva förhållanden jag genomlidit, där män ljugit och dribblat med både mina känslor och min hjärna så pass att jag först åratal senare kunnat se vad som egentligen pågick. Och det är de nuvarande relationerna som får ta stryk. Jag gråter, hotar och vill återta kontrollen.

Det är inte kul alls.

Hur gör man för att lita på sina nära och kära? Jag vill inte vara såhär mer. Jag vill inte ha tvångstankar.

Håller med nedanstående skribent. Reclaim- ät skit!

http://ulrikarudqvist.blogspot.com/ :

"Dagens hjälte
20.30 Till Sydsvenskan säger en av "motdemonstranterna" att de redan tidigare under dagen hade bestämt sig för att gå emot deltagarna i Reclaim Rosengård. – De kommer hit och ställer till problem och vi vill inte ha dem här. Det blir bara en massa våldsamheter som ger Rosengård dåligt rykte. De kan väl ha sina fester hemma i Limhamn, säger Mohammed Aburid och undrar varför Reclaim-deltagarna är maskerade.
--
Jag garvar ihäl mig. det där är fan det bästa som nånsin sagts om Reclaim-snorungarna. Jag har som tonåring befunnit mig i samma umgängen som såna här typer, och nio av tio är övre medelklassungar som gör tonårsrevolt genom att förstöra och slåss men kalla det för politik. det är fan inte mer politik för att man är maskerad och kallar det reclaim än om man är maskerad och rånar någon på gatan. Go Mohammed! Go Rosengård!"

Tjejhinken

I onsdags besökte jag Vasaparkens stora lekpark med Castor och Marianne Samuelsson aka Riktiga Mormor. Som jag nämnt tidigare konfronteras man ibland som förälder med människor man absolut inte ens behövt titta på innan avkomman anlände. Jag kan förvånas över saker en del kläcker ur sig offentligt ibland.

Jag och C satt i sandlådan och pysslade med hinkar och spadar då C begav sig iväg för att samla på sig fler hinkar. En rosa hink en pojke på ungefär två år redan lekte med verkade tydligen vara målet. C drog olovandes iväg med hinken, pojken grät. Och fick en utskällning av sin egen mor. Mamman såg ut (nu generaliserar jag stenhårt utifrån min egen erfarenhet av omvärlden) att tillhöra en innerstadsboende övre medelklass, förmodligen med ett arbete som krävt någon slags högre studier. Hon var runt 35-40 år, hade blont hår i hästsvans och de där trista men dyra märkeskläderna: beiga damchinos, blå- och vitrandig blus och bruna läderloafers. Denna "medelklassens stöttepelare" ropar detta till sin son:

- Men Rickard, gråter du över en TJEJHINK, nej nu får du skärpa dig, en TJEJHINK! Det är väl inget för en kille att leka med?!

Och Rickard grät.

Och jag förundrades och lekte nästan skräckslaget med tanken på hur en sådan syn på genus fostrar och vilka slags män Rickard och hans stackars små gelikar kommer att bli i framtiden.

Har det svenska samhället i stort inte kommit längre i genusfrågan än så här?

"Skittönt"

Ja, Castor blev kallad "Skittönt" av en annan unge mitt framför ögonen på mig i Skarpnäck. Ett dagis (jaja, förskola då. När JAG var liten, på järnåldern, hette det daghem; dagis) huserade på samma lekplats som jag och C. Alla barn rumlade runt i en stor kana: klättrade uppför och åkte nedför, huller om buller, satt mitt i och verkade ha skoj. Större delen av skaran drog vidare till några rep och gungor men C och en pojke på ungefär 5 år stannade i kanan. C stod mitt i kanan och fattade inte bättre och för att få henne att flytta på sig skrek pojken "skittönt, jävla skittönt". INGEN i personalen reagerar men man märker att de hör. Jag blev fly förbannad dock och talade om för pojken att hans beteende var helt oacceptabelt.

Vad vill jag då säga med detta inlägg då? Jo, att både föräldrar och förskolepersonal måste ta tag i dylika beteenden och inte bara låta dem bero. "Hela byn" måste hjälpa till att ta ansvar för alla barn i viss mån. Verbal aggressivitet är lika illa som fysisk sådan och kan göra lika ont. Lär sig barn i ung ålder att de kan kläcka ur sig vad som helst kommer de säkerligen, den dagen de börjat skolan, kalla klasskamrater och lärare för "fitta", "hora" och "bög" (varför det sistnämnda ens är ett skällsord kan man ju verkligen diskutera. Men så råkar det ju nu vara i exempelvis skolvärlden. Inte jämt, men jävligt ofta). När verbal aggressivitet får härja fritt skapas enligt mig ett samhälle där steget till fysiskt våld inte är långt borta. Ofta går det ju hand i hand: när ordförrådet är klent tar man till nävarna.

Jag är inte främmande för att både tillrättavisa och försöka hjälpa både mitt eget och främmande barn. Och jag tycker att fler vuxna skall ta på sig det ansvaret.

Besviken

Jag tänkte att idag, idag så har Öppna Förskolan öppnat efter sitt sommaruppehåll. Men inte då. 24/8 slås portarna upp. Dum i precis hela huvudet har jag nyss tittat på Naturhistoriska Museets hemsida för att eventuellt aktivera C bland en massa uppstoppade djur. Flora och fauna är bra för barn har jag hört. Alla museer är stängda på måndagar. Och det visste jag ju egentligen. Rum för barn på Kulturhuset är stängt. Vädret suger. Skansen är redan besökt.

Nu återstår en regnig jävla parklek. Hej hink, hej spade, hej leriga augustimåndag!

Förövrigt så påstår J2 att mitt personliga kraftdjur skulle vara ugglan. Själv skulle jag nog tippa på sengångare.

En stund senare.
Men! Litet efterforskning visar på att jag kan bege mig till Aspuddens parklek. Där finns lekrum inomhus, djur, fik och vanlig lekpark. Så det blir : http://www.aspuddsparken.se/index.html
Nu skall jag packa Castor regnkläder och snart bege mig. Kanske kan "Marianne Samuelsson" aka Riktiga Mormor följa med?

Dagens mantra lyder: intebråkaomonödigasakermedEdintebråkaomonödigasakermedEd
intebråkaomonödigasakermedEd...

Välstädat i en handvändning

Det är söndag förmiddag och Ed åtnjuter en sovmorgon. Jag duschade hastigt. När jag kommer ut ur duschen ser jag ett halvfuktigt spår på golvet som leder in i vardagsrummet. Det första jag tänker på är kiss. C är mycket skicklig på att ta av sig både pyjamas och blöja i smyg för att sedan stoja runt som naturist. Så jag tänkte att nu har ungen pinkat ned hela lägenheten igen. Men icke. När jag kommer in i vardagsrummet står naturisten (naturligtvis hade blöja och nattklädsel hunnit åka av under loppet av de tre minuter duschen pågick) och moppar golvet. Jag hade tydligen inte ställt undan hink och mopp så noggrant som jag först trott (noggrant här hemma är inlåst i ett rum där barn icke kan ta sig in).

När jag inte jagar naturister försöker jag beställa en bänkskiva till köpet i ljusgrått virrvarrmönster. Det verkar sluta med att jag får åka till en brädgård. Får ågren av dylika ställen då Snickar-Nicklas alltid utgår från att jag är helt bränd i huvudet för att jag inte har snopp och blåställ. Fast jag får å andra sidan ågren av nagelsalonger och dylikt där alla heter Daphne och Milou, så det behöver inte betyda något. Värld, ät skit.

Ledig lördag

Ed och Castor är och hälsar på Larry i hans skiv/bok/annat-affär (http://www.larryscorner.se/)
Om du är ute efter någon bok eller skiva du inte ens visste existerade eller visste att du ville ha, gå dit, drick dubbel esperesso och rota runt.

Efter denna reklampaus kan jag berätta att ledig lördag numera innebär att man förnöjt har tvättstuga och moppar golv i ensamt majestät medan avkomman terroriserar Larry´s Corner. Förr om åren var ledig lördag en bakfull historia. Man vaknade runt två på eftermiddagen, åt indisk hämtmat i sängen för att vid sex-sju-tiden på kvällen så sakteliga börja sätta på sig ansiktet igen och bege sig ut på nya dumheter (och dumt blev det ju många gånger).

Nu existerar inte sovmorgon då C börjar dagen klockan sex. Då krävs det både gröt med lingonsylt, Barnkanalen och vakna föräldrar som skall hålla koll. Det är för mig en omöjlighet att sova när C är vaken. Hur trött man än är somnar man inte om. Min inre avsvarskänsla har aktiverats efter ett helt liv i träda. Emellertid har den där ansvarskänslans tentakler inte nått alla delar av livets avdelningar ännu. Gud förbjude.

Castor säger

Inläggen "Castor säger" är nog endast av intresse för mig allena eller kanske ett fåtal andra som har barn i samma ålder. Andra är nog inte fullt lika fascinerade av vad ett blöjbarn tänker och tycker.


Här i hushållet har vi stora te-muggar från Indiska med stiliga indiska damer på. "Mamma" säger Castor och pekar på damerna. Himla trevligt tycker jag som ligger i en svettig och fläckig morgonrock från Hemtex med håret i en sovtofs. Att Castor sedan säger "Mormor" och pekar på en bild i DN föreställande Gotlands före detta landshövding Marianne Samuelsson förhöjer bara stämningen såhär på morgonkvisten. Nedan bifogas en bild på den riktiga mormor.





Vad händer annars då? De sedvanliga upp- och nedgångarna som hör ett parförhållande till. Museipedagogik II drar i gång i oktober. Vi är numera nästan grannar med V, B och Chelsea.
Dem finner ni här: http://veronica-bloggar.blogspot.com/


Jag planerar att införskaffa en saknad sladd till digitalkameran som försvann i och med flytten (sladden alltså, inte kameran). När sladden är på plats kommer jag ladda upp en massa bilder. Skall bli väldigt kul! Dock lyser fotografier på mig med sina frånvaro. Jag fick inte plats på bilderna.


Andra projekt är att medelst en slipmaskin slipa hela köksstommen fin och måla den i stockholmsvitt (uttjatad färg, jag vet). Nu är det 28383 lager färg som flagar om man skulle råka titta på den för länge. Har också ordnat öppen förvaring i köket vilket medför ett krav på fint porslin och ordning. Ett tredje projekt kallat "Hej Soprum" har genomförts i samband med detta nya arrangemang. Inget mer udda porslin man fått av välmenande men smakbefriade släktingar.

Efter detta roliga inlägg säger jag nu hejdå.


Hejdå!

Barnvagnar och annat man handskas med

Ja, nu när jag själv har barn och tillika även en barnvagn stör jag mig inte längre på barnvagnarnas vara eller icke vara. Dock läser jag nu och då ganska barnsliga blogginlägg av människor som ägnar ohemult mycket energi åt att hata barnvagnar, eller då snarare de som kör vagnarna. Det ni gnällspikar borde veta är att barnvagnar kan vara ganska tunga och roddiga historier, särskilt de vagnar som inte är hyperdesignade modeller á la 10 000 svenska jävla kronor. Så vi med barnvagn är ibland i vägen för er andra på grund av andra skäl än ren och skär elakhet och lättja. Dock kan jag helhjärtat erkänna att jag har kört in i och på saker och en del personer med flit. Men det är ju en helt annan sak, haha.

Idag var vi och badade i en liten barnpool på söder. En mamma hade med sig ungefär tusen färgglada spadar, hinkar och relaterat till sin dotter som såg ut att vara i Castors ålder, runt ett- och ett halvt år. Castor närmade sig högen med leksaker litet diskret var på ungen skrek i högan sky. Mamman upplyste oss om att C ABSOLUT inte fick låna en leksak för då skulle hennes dotter bli så arg och ledsen. Jaha sade vi och bände loss en vattenkanna i plast ur Castors händer (de hinner ju suga åt sig saker enormt snabbt, de små liven..) och drog oss undan litet.

Nu funderar jag litet smått på hur ett barn som aldrig får lära sig att dela med sig kommer bete sig senare i livet, både som äldre barn, tonåring och vuxen? Ganska obstinat och jobbigt förmodligen. Herregud, det var billiga PLASTLEKSAKER vi talar om här. C delar med sig (på min inrådan) och jag tror det bara är bra i måttliga mängder. Hon behöver ju inte låna ut om hon har en sak med sig, men har hon tio, så visst!

Som förälder måste man konfronteras med en massa människor man aldrig ens hade behövt titta på annars..