Fyllbultar?

Castor har börjat prata mycket. Inga meningar, men mycket ord. Varannan dag i snitt kommer det något nytt. Hemma hos Mormor finns det i ett hörnskåp en samling porslinstomtar som C kallar för "bultar" och som hon bär omkring på under Mormors med förtjusning skräckblandade överinseende. Ordet "bultar" får mig osökt att tänka på "fyllbultar" och det är väl en sanning som tyvärr ligger nära tillhands för många i juletid. Jag har själv blivit vittne till att vuxnas alkoholkonsumtion under Julafton och följande dagar verkligen kan få barn att känna ångest inför julen i stället för förväntan.

Annars väger jag fortfarande 83 kg.

PMS

PMS medför viktuppgång. Inte populärt såhär i tider av reducering får jag säga. Blir osäker på om jag ätit för mycket eller binder vatten som en tok.

Fy farao. I nästa liv tänker jag bli en man. En man som Silvio Berlusconi (stavning?) som lever helt övertygad om att han är snygg, perfekt och alltid har rätt. Ingen självkritik, PMS eller tvivel där inte, trots att hela människans uppenbarelse bara skriker "skjut mig".

Nej.

Det känns som "nej". Hela alltet är "nej". Vill inte och kan inte, tänker inte.

Happy Fathers Day, Ed

En bebis-Castor önskar grattis på Fars Dag! Gammal bild men fin ändå!

Svinigt?

Har halsont och är enormt trött. Magont också för den delen. Men jag hoppas slippa svininfluensan. Dels då jag inte vill vara sjuk, dels vill jag inte att Castor skall bli smittad och krasst sett så tar det så jävla lång tid innan Försäkringskassan betalar ut Eds tillfälliga föräldrapenning när han måste vara hemma och ta hand om C..

Den 30/11 börjar den kära C på förskola dock. I Gamla Stan. Och nej, jag tänker inte förklara för en själ till varför vi valt som vi valt. Har gjort den ungefär en triljard gånger nu. Tänkte börja fråga andra föräldrar varför de kastar in ungarna på det som är närmast hemmet utan urskiljning om någon undrar igen (nu säger jag absolut inte att de flesta föräldrar gör så, notera detta).

Annars: är duktigt trött på Facebook. Folk bara skryter, har duktighetskomplex och "vänner" man har på sin lista visar sig vara helt humorbefriade. Har börjat förstå att många använder FB som ett slags interaktivt CV, så det är väl därför "alla" blivit så präktigt prestationsbaserade.

Castor säger:

Härnor- stjärnor.
Dida- byxa, strumpbyxa.
Bila- bilar.
Gacka- jacka.
Tibor- en plastros mamma har i en kruka i vardagsrumsfönstret hemma hos sig. Bara den blomman heter Tibor dock.
Bajs- kommentar överflödig.
Bye-bye- C lär sig engelska i litet format.
Huuu- hus.

Och en massa mer förstås.

Blä!

Inget fungerar så bra som det borde på hemmafronten. Var kom all denna bitterhet ifrån? Vi har ju dock enats om att välja varandra och inte ge upp. Så långt allt väl.

Minus ett kg till. Nu 84 kg.

Här rasar kilona!

Näe, nu sitter jag och blåljuger! Inte ett jävla kg har försvunnit på 9 dagar trots äta vettigt och lilla motionsrundan. Men, men..

Ed och jag reparerar hemlivet och försöker vara snälla och orka med. Småbarnsliv är inte skonsamt mot relationen alla gånger.

Projekt: måla om en vägg i köket, slutföra rollandet av köksluckor samt borra hål till de nya handtag jag införskaffat. Och köpa en sladd till digitalkameran.

C ligger och sover på stora sängen efter 5 timmars lek på öppna förskolan i Kärrtorp. Om en månad börjar riktiga förskolan. På bilden ses barnet ifråga leka med en ful saccosäck hos Mormor. Barnet har även hemklippt lugg som justerades under vilda protester och blev liiiitet kort.















Jag bakar förövrigt bröd och hoppas komma in på universitetskurser efter jul trots att jag lyckades schabbla något oerhört med mina ansökningar.

Göran Hägglund, den vanliga människans riddare!

Såhär på morgonkvisten har jag som vanligt druckit kaffe och läst DN Debatt. Och det började brinna i skallen på mig. Orsaken är Göran Hägglunds debattartikel ”Sveriges radikala elit har blivit den nya överheten”. Länkar här till artikeln även om jag själv alltid läser papperstidningen: http://www.dn.se/opinion/debatt/sveriges-radikala-elit-har-blivit-den-nya-overheten-1.954221

Göran: "..// Det är väldigt höga hästar som skrittar runt i Sverige i dag. Se bara sommarens debatt kring mitt påstående att samhällseliten lever i en verklighet som skiljer sig från vanligt folks..//"

Göran menar på att det han kallar "kulturvänstern" medelst pekpinnar vill tvinga på "den vanliga människan" förhållningssätt till saker och ting denna vanliga människa inte är intresserad av, såsom exempelvis genusperspektiv, konst och normkritik. Jag ser på mig själv som en vanlig jävla människa och jag är i allra högsta grad både insatt och intresserad av frågor som Göran påstår endast "samhällseliten" bryr sig om. Och jag tror det gäller många andra vanliga jävlar.

Göran: "Jag brukar ofta hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden. Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter."

Göran: "Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand. Det kan vara allt från undersköterskor till professorer; i sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands."

Det jag undrar över är vad "en vanlig människa" är. I Görans ögon är det förmodligen medlemmar av en heteronormativ kärnfamilj. Problemet är dock att alla dessa människor jag definierar som Verklighetens folk inte lever upp till Görans vanlighet. En del är singlar, gifta, ensamstående föräldrar, funktionshindrade, kristna, ateister, muslimer, homosexuella, bisexuella, lever i polygama relationer såväl som i monogama sådana. Och alla dessa personer är både vanliga och verkliga människor som engagerar sig. Såväl djurrätt, konstkritik och genusfrågor avhandlas över köksborden. Kanske till och med samtidigt som man snickrar, är på landet eller arbetar hederligt. Göran kallar kamp för jämlikhet i samhället för "konstigheter". För många av dessa vanliga människor är inte dessa frågor perifera och "konstiga". De är en realitet i det dagliga livet.

Göran: "Frågan är varför vanligt folk ska behöva bry sig om sådant mästrande. Det ska de förstås inte. Men i snart sagt varje hörn av Sverige har man börjat syna om förhållandena är ideologiskt riktiga; det skall undervisas, klandras och dirigeras. Projekteras, teraperas och omstruktureras."

Först ett svar på frågan: JA, vanligt folk skall bry sig! Tack vare att vanligt folk "brytt sig" om ting som stuckit i ögonen på värdekonservativa personer har personer som jag själv rösträtt. Jag får ärva. Jag är myndig även som ogift. Jag får göra abort och leva ihop med någon av samma kön om jag vill, utan att enligt lagen ses som sinnessjuk. Tack vare "vanliga människor" existerar en debatt om genusfrågor och förtryckarstrukturer. Att sedan Göran är en biologist som vurmar för Manligt och Kvinnligt och inte ser dessa strukturer orkar jag inte gå in på här..

På 1970-talet sades det från vänsterhåll att det personliga var politiskt. Detta är i allra högsta grad gällande även 2009. Hur vi fördelar föräldraledighet, vilken skola vi väljer om vi kan välja, vård av våra gamla föräldrar, vem som snickrar, vem som har möjlighet att åka utomlands, allt detta är politik. Allt detta har en förankring i det Göran anser tillhöra elitistiska ideologiska modeller. Att vilja frånta denna "verklighetens människa" ansvaret att föra en samhällelig diskussion på olika nivåer är att säga att oändligt många individer inte är kapabla till egna val och att själv sätta sig på höga hästar och peka med hela handen. Är det av omtanke Göran vill låta "verklighetens människa" slippa politik och sakfrågor? Jag tycker mig se att Göran verkar på exakt samma vis som den "kulturvänster" han kritiserar för att vara styrande.

Göran: "Sveriges radikala elit har kommit att bli den nya överheten. De som under flagg av att företräda minsta lilla påfunna rättviseanspråk har satt upp ett formidabelt minfält av ideologiska teorier, där konstruktioner, kategorier och förtryckarstrukturer ligger om vartannat. Den ena idén mer akademiskt tillskruvad än den andra och allt med udden ytterst riktad mot vanligt folks sätt att vara. Runt om i Sverige, i organisationer, medieredaktioner, politiska partier, talar de om för andra hur de skall leva sina liv."

Man kan fråga sig hur utveckling över huvudtaget är möjlig i ett samhälle där den vanliga medborgaren tillskrivs ointresse i ideologiska teorier, där den vanliga människan enligt en politiker BÖR hålla sig borta från dessa. Dessa ideologiska teorier existerar på gräsrotsnivå och är inget som enbart diskuteras "von oben" i stängda rum. Makten skall förövrigt alltid ifrågasättas, men enligt Göran är intellektuella spörsmål något några få utvalda (dock inte "kulturvänstern") skall syssla med. Och begriper inte karln att han säger emot sig själv artikeln igenom?

Göran, sluta tala om för mig hur jag skall leva mitt liv! Göran, sluta för i helvete dumförklara den vanliga människan. Vem är det som finskrittar nu?

Jag har gjort slut med två (tre) personer

Första "man" ut var Alkohol: jag har nu inte druckit en droppe alkohol på 2 år och 4 månader (och Ed har inte druckit på 19 år nu). Bakgrunden till detta kan de som känner mig på riktigt. Och jag vill verkligen ge Castor en alkoholfri barndom och uppväxt. Mår dåligt när jag ser småbarnsföräldrar med systempåsar. Kanske kan de hantera det de köpt till helgen på ett tillfredställande vis. Vi hoppas det. Ett eller två glas vin till maten är ju helt okej med barnen med (ja, inte för mig då), men skall man med vett och vilja hiva i sig mer bör man ha skaffat barnvakt/liknande arrangemang.

På köpet tror jag att jag har blivit en trevligare person: pålitligare, roligare och mindre utåtagerande. Utan alkohol och med ett barn och en kärleksrelation att ta ansvar för kan jag inte leva som förr och vill heller inte göra detta. Mycket underligheter pågick och jag kan bli mörkrädd när jag tänker på det. Var hade mitt omdöme tagit vägen?

Halleluja- jag har faktiskt börjat definiera mig som en sådan som inte dricker. Och visst på jag ut på galej ibland. Men inte så väldigt ofta och jag dricker ramlösa och drar vid tolv. Men det är skoj att klä upp sig och glo på folk. Jag har dock inte varit på några "gamla" ställen. Har dels tappat intresset för musiken och subkulturen, och är dels inte så trakterad av vissa människor som rör sig i de kretsarna. Särskilt inte då en del relationer är både obefintliga och tämligen frostiga från bägge håll. Detta leder mig in på avslut nummer två. Vänskap.

Vänskap är en trevlig företeelse när den fungerar och är någorlunda jämlik. Ibland kör det ihop sig, man blir förbannad, får det ur sig och går vidare, förhoppningsvis med vännen vid sin sida. Vid andra tillfällen kör det ihop sig gång på gång och du och vännen kan inte förlika er med varandras olikheter men fortsätter att umgås ändå med magvärk, tysta tysta fikastunder och skitsnack med tredje part som följd. När man hela tiden känner att man måste passa sig för vad man säger till sin vän har det slutat vara kul för länge sedan.

Jag har "gjort slut" på två vänskaper, en för kanske drygt två år sedan (den relationen hade dock varit mer än lovligt knackig flera år innan detta) och en annan för 5-6 månader sedan. Och det känns JÄTTEBRA, för det mesta, även om jag kan känna mig både sur och ledsen vid väldigt enstaka tillfällen. Kontentan av ovanstående harang är att man kan göra slut med vänner när relationen blivit destruktiv, man måste inte stånga sig blodig mot något som inte längre finns.

Okej, jag kommer ut nu.

Dags att komma ut ur garderoben. Jag har tvångstankar. Det kan förstöra hela dagar. Jag vill dock poängtera att INGA av tvångstankarna har att göra med att skada mig själv eller Castor, så slappna av. Det är annat det gäller, men jag tänker inte skriva exakt vad det rör sig om.

"Tvångstankar kan vara tankar, idéer, tvivel, impulser, fantasier, inre bilder, starka obehagskänslor eller en påträngande och ständigt återkommande malande oro. Tvångstankarna är svåra att strunta i, de ”tar över” och gör det svårt att fokusera på annat." (http://www.autismforum.se/)

Fy vad hemskt det är. Att tänka på en sak en miljon gånger, att behöva tänka "rätt", för annars måste man upprepa tankegången tills det blir "rätt". Känna detta OERHÖRDA överhängande HOT. Minsta sak som är relaterad till denna sak gör mig helt stel och illamående.

Men nu har jag bestämt mig för att ta tag i det. Det är inte "sakens" fel, det är mitt eget beteende som är fel.

Tillit

Jag lider tyvärr av brist på tillit till personer jag har nära relationer med, och då särskilt i den klassiska parrelationen. Detta gör att jag blir till en tjatig, krävande och kvävande flickvän i en del situationer. Inte för att jag vill, men för att jag drabbas av ett inre tvång och måste "ställa saker till rätta" genom diverse kufiska påhitt. Detta leder självklart till gräl och osämja.

Till viss del härrör detta beteende från destruktiva förhållanden jag genomlidit, där män ljugit och dribblat med både mina känslor och min hjärna så pass att jag först åratal senare kunnat se vad som egentligen pågick. Och det är de nuvarande relationerna som får ta stryk. Jag gråter, hotar och vill återta kontrollen.

Det är inte kul alls.

Hur gör man för att lita på sina nära och kära? Jag vill inte vara såhär mer. Jag vill inte ha tvångstankar.