Jag lider tyvärr av brist på tillit till personer jag har nära relationer med, och då särskilt i den klassiska parrelationen. Detta gör att jag blir till en tjatig, krävande och kvävande flickvän i en del situationer. Inte för att jag vill, men för att jag drabbas av ett inre tvång och måste "ställa saker till rätta" genom diverse kufiska påhitt. Detta leder självklart till gräl och osämja.
Till viss del härrör detta beteende från destruktiva förhållanden jag genomlidit, där män ljugit och dribblat med både mina känslor och min hjärna så pass att jag först åratal senare kunnat se vad som egentligen pågick. Och det är de nuvarande relationerna som får ta stryk. Jag gråter, hotar och vill återta kontrollen.
Det är inte kul alls.
Hur gör man för att lita på sina nära och kära? Jag vill inte vara såhär mer. Jag vill inte ha tvångstankar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
En svår fråga. Allt beror väl på förhållandet och personerna var för sig. Hur man fungerar, mår osv.
SvaraRaderaTror det är viktigt dock att man försöker bygga upp ett förtroende till ens partenr sakta men säkert, steg för steg. Kanske ta emot hjälp från ngn professionell eller annan utmostående? Jag förstår inte varför man ska se ner på folk som söker hjälp när man inte kan lösa/eller har svårt för att lösa problem själv eller i en relation tillsammans. Idag (och så har det väl varit länge iof??)känns det som att par i relaltioner (oavsett vilka) prioriterar så mkt annat att när man väl får ordentliga problem så tar man det enklaste vägen där man drar ett streck över problemen och "kör vidare". Förr eller senare kommer problemet tillbaka och man kör samma "race" genom att ignorera och rusa vidare. En dag blir det för mkt och då är det för sent. Så fort man vet om att man har problem så ta upp det direkt och börja jobba på det. Det är min åsikt iallafall (i en mkt förenklad version måste tilläggas). Men dom relationenera som INTE har några problem kan ju heller inte ha ngt bra, förutom kanske ytterst få undantag. Allt hänger verkligen på hur man är funtad. Men det är bara så som jag uppfattar saker & ting. Det är säkert andra som har helt andra åsikter om detta.
Här hemma försöker jag hålla igång en konstant dialog om vad som stör eller känns dåligt. Bort med surdegarna. Dock är en hel del inte min partners fel utan saker som enbart spökar i skallen på mig.
SvaraRadera