Tjejhinken

I onsdags besökte jag Vasaparkens stora lekpark med Castor och Marianne Samuelsson aka Riktiga Mormor. Som jag nämnt tidigare konfronteras man ibland som förälder med människor man absolut inte ens behövt titta på innan avkomman anlände. Jag kan förvånas över saker en del kläcker ur sig offentligt ibland.

Jag och C satt i sandlådan och pysslade med hinkar och spadar då C begav sig iväg för att samla på sig fler hinkar. En rosa hink en pojke på ungefär två år redan lekte med verkade tydligen vara målet. C drog olovandes iväg med hinken, pojken grät. Och fick en utskällning av sin egen mor. Mamman såg ut (nu generaliserar jag stenhårt utifrån min egen erfarenhet av omvärlden) att tillhöra en innerstadsboende övre medelklass, förmodligen med ett arbete som krävt någon slags högre studier. Hon var runt 35-40 år, hade blont hår i hästsvans och de där trista men dyra märkeskläderna: beiga damchinos, blå- och vitrandig blus och bruna läderloafers. Denna "medelklassens stöttepelare" ropar detta till sin son:

- Men Rickard, gråter du över en TJEJHINK, nej nu får du skärpa dig, en TJEJHINK! Det är väl inget för en kille att leka med?!

Och Rickard grät.

Och jag förundrades och lekte nästan skräckslaget med tanken på hur en sådan syn på genus fostrar och vilka slags män Rickard och hans stackars små gelikar kommer att bli i framtiden.

Har det svenska samhället i stort inte kommit längre i genusfrågan än så här?